Ensamma tillsammans

Ibland kommer det fortfarande upp små saker, som påminner mig om hur fel mitt förra förhållande var - inte bara för mig, utan för oss båda. Antagligen beror det på att jag än så länge saknar annan referensram. Oftast händer det att jag hör eller läser någon annan berätta om sitt parliv och mitt känslomönster sätts igång av en detalj i historien. Känslorna är varje gång nästan identiska och kommer i samma ordning: först tomhet, sedan vemod och till slut lättnad.

Den här gången agerade boken jag läser avtryckare och insikten var att jag inte kunde sova med honom. Inte så att jag var sömnlös då han sov i samma rum, men jag kunde inte somna om han rörde vid mig. Han ville så gärna att jag skulle sova i hans famn, men varje gång han bad mig, var jag tvungen att göra honom besviken. Jag försökte nog alltid emellanåt, men det blev aldrig bra. Tomhet. Samma sak gäller även t ex kramar eller det att han smekte mig med handen. Jag kunde inte slappna av. Och nu handlar det alltså om en person jag var tillsammans med i nästan tre år och bodde ihop med i drygt två av dem. Vemod. Men jag är inte sådan egentligen. Jag har inga problem med fysisk närhet, i synnerhet om det är någon jag litar på. Jag brukar krama allihopa, det har vi alltid gjort i min familj, och en av mina vänner har till och med berättat för mig hur lycklig hon är att jag lärde henne att kramas. Jag tycker det är skönt att ligga i någons famn och bli smekt, känna tryggheten hos den andra, låta sig bli ompysslad och vid behov tröstad. Det var bara fel person. Det enda jag kunde vara ledsen över nu är att jag borde ha insett det då, men å andra sidan kan man inte vara efterklok. Man måste lära sig för att kunna veta bättre. Lättnad.

Min Befrielsedag firas lördagen 3.6. Då har det gått ett år sen det abrupta slutet av vårt förhållande. Tänkte skriva liv tillsammans, men det skulle ha varit att ta i. Vi var inte egentligen tillsammans, nog fysiskt närvarande, men samhörigheten fanns aldrig där. De säger ju att det första året är svårast efter en separation, men inte upplever jag att det har varit speciellt svårt annat än vid julen och födelsedagar. Det här kommer att vara den enda gången Befrielsedagen firas och därför ska det bli storslaget. Jag vill fira honom och jag vill fira mig och det att vi är befriade från att leva våra liv ensamma tillsammans. Jag är så otroligt lycklig och tacksam för det, vilket jag säger helt utan en ironisk efterklang.